Inte villig att kompromissa mer
Det är inte lätt att hitta sin självklara plats här i livet... Ibland kan man känna sig misserabel och oduglig. Fick en fråga av en kille som uppvaktar mig om "hur jag kan välja att leva i celibat?"- då jag hävdade att "ensam är inte stark"...
Jag kontrade med att; "om jag hade fått välja fritt så hade jag gärna sett mig själv vara lyckligt gift och ha minst två barn i dag", men så ser inte min faktiska tillvaro ut.
Tvärtom, så lever jag ensam med min hund. Lite patetiskt kan man tycka samt väldigt "typsikt" för en kvinna i min ålder att skaffa hundvalp. "Hon missade tåget" och måste få utlopp för sitt vårdbehov i någon form. Och bättre att ta ut det behovet på en hund än söka bekräftelse genom en massa ytliga bekantskaper. Där man ändå inte betyder något mer än en förströelse för stunden.
Just nu så är jag inte villig att kompromissa mer för någon annans behov utan behöver de krafter som jag har kvar efter en slitsam och lång seperation, en massa bostadsflytter och omställningar med min allmänna livssituation. Jag behöver hålla samman mig själv för att fixa min tillvaro. Det är bara jag som bestämmer hur min framtid ska se ut. Jag vet inte ens om jag är kapabel till att vara objektiv om jag skulle träffa någon nu? Förmodligen inte... En sinnesförrvirring som jag skulle kunna uppleva som "förälskelse" nu skulle vara bara vara en vilseledande illusion. En stapplande balansgång på en längtan efter sann kärlek och samhörighet. För helst skulle jag ju slippa att leva ensam... Men jag undrar om man verkligen kan ge bort sitt hjärta till fullo två gånger?
Dessutom orkar jag inte vara en batteriladdare åt någon annan mer. Det är så typiskt då jag träffar någon, att jag är den drivande parten. Glad och positiv... Men då jag visar mänskliga sidor och kanske visar en tendens till att inte alltid vara så enkel och lättsam så blir det "jobbigt och obekvämt". ( Nu syftar jag dock inte på min senaste relation) Nej, nästa gång jag träffar någon seriöst så vill jag få energi av denne och förståelse för mina brister. Det finns ingen som alltid är snäll och optimistisk. Livet (i alla fall mitt) är en berg och dal bana som föder känslor därefter. Jag vet inte om jag vill kalla mitt sorgarbete efter min senaste relation för en "kris"? Men oavsett epitet så måste det vara utvecklande att känna sig så ifrågasättande som jag är nu... Jag har inte tid att inte vara det. Livet är inte för evigt:-)
Jag kontrade med att; "om jag hade fått välja fritt så hade jag gärna sett mig själv vara lyckligt gift och ha minst två barn i dag", men så ser inte min faktiska tillvaro ut.
Tvärtom, så lever jag ensam med min hund. Lite patetiskt kan man tycka samt väldigt "typsikt" för en kvinna i min ålder att skaffa hundvalp. "Hon missade tåget" och måste få utlopp för sitt vårdbehov i någon form. Och bättre att ta ut det behovet på en hund än söka bekräftelse genom en massa ytliga bekantskaper. Där man ändå inte betyder något mer än en förströelse för stunden.
Just nu så är jag inte villig att kompromissa mer för någon annans behov utan behöver de krafter som jag har kvar efter en slitsam och lång seperation, en massa bostadsflytter och omställningar med min allmänna livssituation. Jag behöver hålla samman mig själv för att fixa min tillvaro. Det är bara jag som bestämmer hur min framtid ska se ut. Jag vet inte ens om jag är kapabel till att vara objektiv om jag skulle träffa någon nu? Förmodligen inte... En sinnesförrvirring som jag skulle kunna uppleva som "förälskelse" nu skulle vara bara vara en vilseledande illusion. En stapplande balansgång på en längtan efter sann kärlek och samhörighet. För helst skulle jag ju slippa att leva ensam... Men jag undrar om man verkligen kan ge bort sitt hjärta till fullo två gånger?
Dessutom orkar jag inte vara en batteriladdare åt någon annan mer. Det är så typiskt då jag träffar någon, att jag är den drivande parten. Glad och positiv... Men då jag visar mänskliga sidor och kanske visar en tendens till att inte alltid vara så enkel och lättsam så blir det "jobbigt och obekvämt". ( Nu syftar jag dock inte på min senaste relation) Nej, nästa gång jag träffar någon seriöst så vill jag få energi av denne och förståelse för mina brister. Det finns ingen som alltid är snäll och optimistisk. Livet (i alla fall mitt) är en berg och dal bana som föder känslor därefter. Jag vet inte om jag vill kalla mitt sorgarbete efter min senaste relation för en "kris"? Men oavsett epitet så måste det vara utvecklande att känna sig så ifrågasättande som jag är nu... Jag har inte tid att inte vara det. Livet är inte för evigt:-)
Kommentarer
Trackback
