livsform

Jag är jätte trött och ska alldeldes strax sova och det borde ha varit läggdags för länge sedan. Jag tränade rätt sent. Alex var schysst och hämtade upp mig här hemma så att jag slapp stressa i väg som jag brukar till gymmet.
Det blir i regel rätt tight för mig eftersom jag kämpar med att hinna med min hund emellan alla åtaganden; skola, modelljobb, målning, hemmet och andra "måsten". Jag har nästan alltid "dåligt samvete- light" för Elvis. Vill ju inte att han ska komma i kläm för allt annat som står i vägen. Ska man vara helt uppriktig så är det otroligt egoistiskt att skaffa en hund för sin egen skull. För det är ju knappast för hundens?

Det är tur att jag inte har pojkvän att försumma. Det hade jag inte hanterat just nu. Men det ena genererar det andra. Man har ju en förmåga att fylla sin tid med en massa aktiviteter om tillvaron tillåter det. Jag gillar ju också att hålla mig sysselsatt men jag är faktiskt inte emotionellt frustrerad. För ett tag sen skulle detta varit ett uttryck för en klyscha men just nu trivs jag faktiskt med att vara single. Trodde faktiskt inte att jag skulle höra mig själv säga det med tanke på hur jag har sörjt min seperation med mitt livs kärlek. Men nu har faktiskt livsglädjen och harmonin smygit sig tillbaka. Vet inte hur eller när. Det skedde nog medans jag sov...