BRAVO!
För nästan ett år sedan hade jag ett "breakdown" och min bror (som då bodde i London) var hemma på besök. Han hade bjudit med mig på en fest hem till sin polare och hela grabbgänget var där och festade. "Partydjuret" jag kommer dit och sätter mig och bölar okontrollerat i trappen. Jag mådde såååå dåligt och det bara brast då jag träffade min älskade bror som jag då inte träffat på länge. Petter blev såklart helt förstörd (åtminstone vill jag tro det;-) ) och använde alla medel för att trösta mig...
För att inte förstöra hans kväll med polarna tog jag tuben hem till min och min dåvarande sambos gemensamma lägenhet och går och lägger mig. Jag och brorsan möts upp dagen efter för att fika och snacka.
Då var jag lite mer samlad och efter en timme så har vi tillsammans lyckats kartlägga var skon klämmer som mest (det var en hel del punkter som behöve korrigeras). I stort, utan att bli alltför utlämnande här på internet, så upplevde jag att jag tappat kontrollen över min tillvaro och kände mig allmänt disorienterad...
"- För det första Malin, ställ dig fråga nummer ett; Går det att lösa? och är svaret "ja" så lägg upp en strategi för hur du ska gå tillväga för att lösa det med delmål för att nå dina långsiktiga mål", en enkel manlig retorik.
Eftersom att jag inte var varken "allvarligt sjuk eller hade problem med rättvisan" så var svaret på de flesta av mina frågor JA- det går att lösa! Kom på härom dagen att jag utan att egentligen "hängt med" löst samtliga frågeställningar och bockat av alla mina delmål. Resan dit har varit såpass tuff och jag har periodvis varit låg och det har gjort att jag inte varit mottaglig att njuta av mina egna framsteg. NU, då jag "kommit ut på andra sidan", starkare gladare och mer motiverad än nånsin förr- kan jag äntligen se- och faktiskt glädjas åt vad jag åstadkommit.
Och det är JAG och ingen annan (klart att jag fått stöd av min underbara familj och vänner) som fixat det som jag satt och planerade där på cafét på Rörstrandsgatan i Stockholm för snart ett år sedan. Äntligen får jag skörda och det är jag sannerligen värd. BRAVO!
För att inte förstöra hans kväll med polarna tog jag tuben hem till min och min dåvarande sambos gemensamma lägenhet och går och lägger mig. Jag och brorsan möts upp dagen efter för att fika och snacka.
Då var jag lite mer samlad och efter en timme så har vi tillsammans lyckats kartlägga var skon klämmer som mest (det var en hel del punkter som behöve korrigeras). I stort, utan att bli alltför utlämnande här på internet, så upplevde jag att jag tappat kontrollen över min tillvaro och kände mig allmänt disorienterad...
"- För det första Malin, ställ dig fråga nummer ett; Går det att lösa? och är svaret "ja" så lägg upp en strategi för hur du ska gå tillväga för att lösa det med delmål för att nå dina långsiktiga mål", en enkel manlig retorik.
Eftersom att jag inte var varken "allvarligt sjuk eller hade problem med rättvisan" så var svaret på de flesta av mina frågor JA- det går att lösa! Kom på härom dagen att jag utan att egentligen "hängt med" löst samtliga frågeställningar och bockat av alla mina delmål. Resan dit har varit såpass tuff och jag har periodvis varit låg och det har gjort att jag inte varit mottaglig att njuta av mina egna framsteg. NU, då jag "kommit ut på andra sidan", starkare gladare och mer motiverad än nånsin förr- kan jag äntligen se- och faktiskt glädjas åt vad jag åstadkommit.
Och det är JAG och ingen annan (klart att jag fått stöd av min underbara familj och vänner) som fixat det som jag satt och planerade där på cafét på Rörstrandsgatan i Stockholm för snart ett år sedan. Äntligen får jag skörda och det är jag sannerligen värd. BRAVO!
Kommentarer
Trackback
